Vittringsprov och apportering |
| En hund kan, nästan hur enkelt som helst, följa ett 1500 meter långt spår som legat i en och en halv timme. Visserligen är den trött efteråt, sunt trött. För den har fått göra något som den är skapt för, nämligen att följa spår med hjälp av nosen. Människan använder hundar och dess nosar till att leta rätt på försvunna människor, finna narkotika, sprängmedel, svamp, mögel och mycket annat. Och de tycker det är roligt. Enormt roligt! Att inte låta en hund arbeta med sin nos är väl kanske inte djurplågeri, men i alla fall näst intill. Hundar som får jobba med nosen har inte tråkigt! Vittringsprovet är ett lydnadsmoment. Det räcker inte att inskränka nosarbetet till detta. Även lydnadshundar blir bättre om de då och då också får spåra. I det avseendet är hundarna mycket lika oss människor. När vi är lyckliga presterar vi bättre. Har vi tråkigt blir det inte mycket gjort. |
Leta pinne Detta är både ett vittringsprov och ett apportmoment. Vi finner det i lydnadsklass III och elit. Det hela går ut på att hunden bland sex föremål, vittringspinnar , med luktsinnet ska identifiera ett som föraren tagit i. I lydnadsklass III förenklas det hela genom att övriga fem pinnar är vittringsneutrala, medan i eliklass har tävlingsledaren tagit i dem. Svårigheten ligger i att få hunden förstå att den ska apportera just den vittringspinne föraren tagit i och låta bli de andra. Det kan vara nog så svårt om man har en hund som tränat mycket spår, där det ju gäller att plocka till sig alla pinnar man finner ute på spåret. I princip är detta dock en mycket lätt uppgift för hunden, då den väl förstått vad det handlar om. Luktsinnet är ju alldeles fantastiskt rikt utvecklat hos hundar och därför är det ungefär lika enkelt för dem att skilja mellan pinnen som luktar förare och de neutrala pinnarna, som det är att skilja mellan pinnen som luktar förare och de som har en annan människas lukt. Hur vi arbetar för att få hunden att förstå vad vi förväntar oss av den kommer vi till längre ner. Först något om momentets beståndsdelar. Dessa delmoment kan tränas var för sig: o Apport av vittringspinne o Söka rätt pinne o Ingång till föraren o Gripandet - inget tugg o Fasthållandet - inget tugg o Fart ut o Fart in Regeltexten på annat ställe på lydnadssidan. Det finns en hel del metoder att tillgripa för att lära hunden ta rätt pinne: o Jobba i mörker o Fastspikade pinnar på platta o Göra övriga pinnar till ett naturligt inslag i bilden o Jobba med två pinnar och öka efterhand på antalet o Inledande övningar i högt gräs Alla metoderna syftar förstås till att få 25-öringen att trilla ned hos hunden, att den ska förstå att bara pinnen med förarens vittring är positiv och rolig. Jobba i mörker Det här är en metod som tvingar hunden att använda luktsinnet. Man kan till exempel hålla till i ett mörk rum därhemma med de första övningarna. Allra först måste man förstås få hunden att apportera en vittringspinne. Man får därför leka fram en sådan apportering. I det mörka rummet börjar man sedan med bara en pinne, den som har förarens vittring. Därefter ökar man på till två pinnar. Problemet med den här metoden är att man ju själv inte kan se när hunden tar rätt pinne. Men genom att kombinera med nästa metod kan den vara användbar. Annars avråds från den. Fastspikade pinnar på en platta Här får man vara lite händig själv och idka slöjdarbete. Man skaffar sig helt enkelt en träskiva, till exempel spånplatta, och spikar fast fem vittringspinnar på den. Den enda som kommer att ligga lös blir då den som hunden ska ta, alltså den som bär förarens vittring. Viktigt att tänka på när detta tränas in är att plattan med pinnarna måste vara vittringsneutral. Man får sålunda ha den liggande utomhus mellan träningspassen. Plattan kan förstås, som antyddes ovan, kombineras med "mörkermetoden". Man kan för övrigt kombinera samtliga metoder! Självklart ska man som förare vara mycket observant på hundens arbete och med rösten korrigera om den håller på att ta fel pinne. För vissa hundar fungerar den här metoden utmärkt. Jag har lärt mig metoden av Yvonne, som är Flisas uppfödare. Göra övriga pinnar till ett naturligt inslag i bilden Det här är en metod som nästan alltid fungerar, men som kräver en hel del jobb. Det går alltså ut på att avdramatisera de andra pinnarna och få hunden att uppfatta dem som ett naturligt inslag i träningsmiljön. För att få det att fungera måste man "beväpna" sig med en stor mängd vittringspinnar, 40 - 50 stycken. Inledningsvis lägger man ut en stor "hög" med vittringspinnar. I mitten flyttar man undan några stycken, så en kal plätt bildas. Platsen för övningarna bör vara i omedelbar närhet av högt gräs. Högen med vittringspinnar ska dock ligga på vanlig gräsmatta (eller på annat underlag där de tydligt syns). Medan hunden sitter kvar (kan vara nödvändigt att någon håller i den) springer föraren ut i det höga gräset, långt från högen med de andra pinnarna (kanske tio meter åt sidan) och visar tydligt hunden att han/hon har med sig pinnen. Med tydliga åtbörder låtsas föraren gömma pinnen här och där, för att slutligen placera den gömd på marken. Därefter skickas hunden att apportera pinnen. Och det gör den också! Under de fortsatta övningarna gömmer föraren sin pinne allt närmare högen. Till slut ska pinnen läggas på den kala plätten mitt i högen med vittringspinnar. Detta upprepas tills hunden är bergsäker på att ta den pinne som har förarens vittring. Sedan kan man börja försvåra genom att prova att lägga pinnen direkt bland de andra vittringspinnarna. Fungerar det gör man en större ring av alla vittringspinnarna och låter den med förarvittring ligga i mitten. Efterhand plockas fler och fler av de neutrala pinnarna bort, för att till sist bara bli fem. Allra sist flyttar man bort den egna pinnen från mitten och lägger den som en bland sex i en cirkel, eller på linje. Jobba med två pinnar och öka efterhand på antalet Den här metoden kan, liksom de andra, kombineras. Här börjar vi med två pinnar, som placeras långt från varandra. Den ena med förarvittring och den andra utan. Vi låter förstås hunden se på då vi lägger ut pinnarna. Vi skickar hunden att apportera. Går den till fel pinne låter vi den lukta, men om den gör ansats att ta den ger vi en mild tillrättavisning och pekar mot den andra pinnen. När hunden vill ta den berömmer vi rikligt och ropar in den till oss för belöning. Många hundar förstår ganska snart efter några sådana övningar vilken pinne som ska tas. Därefter kan antalet pinnar ökas på. Inledande övningar i högt gräs Den här metoden är egentligen identisk med "mörkermetoden", eftersom syftet är att tvinga hunden koppla in luktsinnet. Här läggs alltså, till att börja med, två pinnar ut i högt gräs. Hunden får givetvis titta på, så den vet vad som pågår. Därefter skickas den att apportera. Mest sannolikt kopplar den på luktsinnet och tar den pinne som har förarvittring. Men det gäller att vara observant och ge en mild korrigering om den vill ta fel pinne. Jobba sedan vidare i kortare och kortare gräs och med alltfler pinnar. Störningar och krav Som vanligt har vi förstås tränat in momentet på en lugn och skyddad plats. Nu går vi vidare och plockar in störningar. De kan exempelvis utgöras av människor som går förbi, andra föremål som ligger i närheten av vittringspinnarna och andra träningsgrupper i aktivitet intill. När du vet att hunden kan momentet kan du också kräva att den ska utföra det som du vill. Du korrigerar förstås slarv, långsamt utförande och okoncentration, samtidigt som du förstås belönar när momentet utförs korrekt. Försvåringen mot elitklass, alltså att låta någon annan ta i övriga pinnar, börjar man förstås inte med förrän momentet sitter som handsken i lydnadsklass III. Även här gäller det förstås att vara observant och snabbt korrigera om någon annan pinne tas. Här blir det strängt taget ännu svårare för erfarna spårhundar, eftersom de är tränade på att ta just sådana pinnar som luktar människa, vilken som helst! Men eftersom det är ett nytt moment, med vittringspinnarna i ett helt annorlunda sammanhang än ute i skogen, går det med idogt tränande och en förstående förare att lösa detta också med en spårhund. |