Apportering med dirigering |
Jag träffade en gång en duktig lydnadshundförare som hade lite problem med momentet apportering med dirigering. Hon skickade ut hunden till konen och det var inga som helst problem dit. Snabbt sprang hunden fram till konen och på förarens kommando ställde den sig direkt. Men sedan började problemen. Hon ropade "vänster", samtidigt som hon gjorde ett handtecken och kommenderade "apport". Oftare än att springa rätt, satte hunden iväg mot fel apport. Varpå föraren med kommandon och åthävor mödosamt dirigerade hunden till rätt apport och räddade möjligen en "femma" i betyg. Jag bad henne pröva att utelämna orden "höger/vänster" och bara ge ett snabbt, tydligt hantecken åtföljt av kommandot "apport". Redan första gången förstod hunden. Den sprang ut och hämtade rätt apportbock. Inte bara i det här momentet, utan i alla andra, är det av största vikt att renodla de signaler man använder. Ju enklare desto bättre, tror jag. Det får inte finnas några möjligheter för hunden att missförstå vad föraren väntar av den. I just det här fallet kan det mycket väl ha varit så att antalet kommandon/signaler helt enkelt förvirrade hunden? |  |
Liknar ett "T" Det finns förstås massor av metoder att lära in apportering med dirigering. Det som redovisas här har praktiserats vid många kurser och inte minst på min egen hund, som ju i de flesta tävlingar höstade in nior eller tior i betyg. Så här kan man alltså lära in elitlydnadsmomentet apportering med dirigering. Reglerna på annan plats på lydnadssidan. För tydlighetens skull kan nämnas att apportbockarna ligger utplacerade på linje med fem meters mellanrum mellan var och en. Utgångspunkten (där förare och hund står) och ytterapporterna bildar ovanifrån ett T. Det är antingen höger eller vänster apport som ska tas, aldrig den i mitten. Vilken av ytterapporterna som ska hämtas lottas av tävlingsledaren inför momentet. För högsta betyg krävs snabbhet ut till konen, snabbhet och ingen tvekan ut till rätt apportbock, ett tveklöst och snabbt gripande och en snabb ingång utan tugg. Givetvis ska sättande vara snyggt också. Målet är förstås att få ett färdigt, regel- och tävlingsmässigt utförande av momentet. Inledning Själva grunden för det här momentet är förstås en positiv, bra och snabb "vanlig" apportering. Det börjar vi lära in redan hos valpen. Hos vissa hundar måste vi leka bort en av födseln avog inställning till apporten. Många apporteringsexperter förspråkar tvång. Det kan möjligen fungera på vissa hundar. Inställningen jag har är dock att helt undvika tvång och negativa förstärkningar. Därför fick alltså lekapportering min hund att bli bekant med apporten. För att till slut få hunden att självmant ta apporten lirkade jag ganska mycket. Problemet var inte att ta föremålet från handen. Snabbt lärde hon sig också att gå fritt följ med apporten. Inkallningar med apporten lärde hon sig också snabbt. Problemet var istället att gripa apporten från marken. Det löstes genom att höja apporten upp till nosnivå. Först placerades den mellan två stolar och så snart hunden gjorde en ansats (intentionshandling) att ta dem östes beröm över den. Nästa steg var att minska höjden succesivt och gå tillväga på samma sätt. Hela tiden med massor av positiv förstärkning. Slutligen räckte det med att lägga apporten på två vittringspinnar. Sedan fungerade det hela perfekt. Efterhand ökades avståndet fram till den utlagda apporten på. Så småningom kombinerades lekapporteringen med lite krav, den kastades alltså ut och vi krävde av hunden att komma in med föremålet. Genom att sedan träna de olika delarna var för sig och till sist sätta dem samman till ett färdigt moment uppnåddes önskvärd snabbhet, även om en del tugg fortfarande förekommer. Först nu kunde man börja fundera på nästa steg, alltså apportering med dirigering. Det är ett av de mest komplicerade lydnadsmomenten. Och det består av en mängd delmoment, av vilka själva apporteringen (enligt ovan) bara är ett, som i sig består av flera delmoment. Men vi har dessutom embryot till framåtsändande, vi har ställande och sättande, som exempel. Alla dessa delmoment måste givetvis tränas var för sig och sättas in i detta nya sammanhang! Apportering med dirigering kan åtminstone delas in i tre större delmoment: o Skicka till konen o Dirigeringen o Snabb ingång Till dessa kommer naturligtvis själva apporteringen med alla dess delmoment, vilka redogörs för i annat avsnitt. Vi kan också i sammanhanget träna ställanden och sättanden. De tre större delmomenten kan och bör man träna var för sig tills de sitter och först därefter börjar koppla samman till helt moment. Skicka till konen Detta är för övrigt en detalj vi har nytta av i andra moment ("rutan"). Den retning som användes för min hund vad godis! Detta kombinerades med ett kommandoord: hundens namn/kon. Jag började på korta avstånd, en meter från konen och med hjälp av godiset bringades hunden att förstå vad jag ville ha, nämligen en förflyttning till konen. När avståndet ökades på placerades godiset på konen. På kommandot fick jag henne att snabbt förflytta sig till konen. Efterhand togs godiset bort och ersattes med beröm (BRAAA, som under arbetet fått samma innebörd som godis). Dirigeringen Utgångsläget för dirigeringsövningarna var förstås konen. Konen fanns också alltid med. Vi menar att det skapar en minnesbild hos hunden. "Står man vid konen, så ska man ägna föraren uppmärksamhet"! Jag använde också alltid tre apporter, även om den i mitten ofta hade avvikande utseende. Ibland kunde det vara en metallapport, eller en överdrivet liten träapport. Jag arbetade även här mycket med att skapa synintryck för hunden. Detta kan sedermera ställa till en del problem, om tävlingsledarna inte är noga med att placera apporterna så de syns. Om det är bra eller dåligt får envar själv avgöra. Jag använde mig av nobelpristagagaren i etologi, Hans von Frisch tes om "superretningen" då jag lärde in riktningarna. Denna teori går mycket kortfattat ut på att (han bedrev studier på måsar) en måshona hellre ruvar ett stort ägg, även om det är abnormt stort. Och även om hon har ett eget normalt ägg bredvid det superstora. I samtliga fall i von Frisch studier försökte måshonan rulla in det stora ägget under sig. Sålunda lades, under inlärningsskedet, ut en extra stor apport i den riktning jag ville att hunden skulle apportera. Även detta lärdes in utan det slutliga kommandot. Jag körde ett distinkt handtecken och ett positivt: "Ja, ta den då!". Detta kombinerades, fortfarande med konen som utgångspunkt, med att apporter slängdes ut antingen till höger eller till vänster, varpå hunden fick apportera efter en tydlig handsignal. Metoden fungerade alldeles utmärkt på min hund. Men jag har upptäckt att just det här momentet är viktigt att underhålla nästan dagligen,för att inte osäkerhet ska uppkomma. Sker detta måste man, liksom med alla andra moment, gå tillbaka ett eller flera steg i utbildningen. När riktningssignalerna och apporteringen fungerade som det skulle var det dags att gå vidare. Ingångarna Egentligen ska detta inte vara några problem, eftersom hunden bör ha med sig detta från lydnadsklass 2 och 3. Men då det kommer i ett nytt sammanhang är det inte fel att ändå träna det för sig. En snabb ingång kan vara skillnaden mellan nian och tian! Jag menar att ingångarna bör tränas med hela "banan" uppställld, alltså utlagda apporter och kon. Jag gjorde så att jag på ett vänligt sätt stoppade in apporten i hundens mun och bad den stå kvar, medan jag förflyttade mig till utgångsläget. På ett mycket positivt sätt: "Ja kom då" ombads hunden komma. Med hjälp av rösten (ordet BRAAAA, som för hunden betyder godis) fick jag upp snabbheten. Ibland måste det kombineras med kroppssignaler (undflyende byte). Hela momentet När vi slutligen började koppla samman till ett helt moment, tog vi förstås inte allt med en gång. Först backade jag ett par meter från konen och skickade hunden framåt. Jag ställde den och med en tydlig signal skickades hon vidare att apportera. Ofta avbröt jag där. Efterhand ökades dock avstånden på till de som stipuleras enligt reglerna. Jag fick förstås backa ett eller flera steg under inlärningstiden (som givetvis förlades på en lugn och störningsfri plats). Men till sist satt det som det skulle. Mycket viktigt att tänka på inte minst i det här sammanhanget, är att aldrig använda förbudsordet under dirigeringen. De flesta hundar blir då så förvirrade att de inte klarar ut att apportera korrekt och inte sällan hänger det kvar under resten av lydnadstävlingen. Alltså, om hunden är på väg mot fel apport, så vråla inte NEJ. Ropa istället med vänlig röst hundens namn, eller kommendera mjukt STÅ. När hunden tittar på dig kan du ånyo dirigera den rätt. Diskutera Diskutera kommandot. Nödvändigheten av att använda röstsignalerna "höger/vänster". Kan det möjligen komplicera/förvilla för hunden? Distinkt handsignal. Kombinerat med det tidigare inlärda "apport" är tydligare? En självklar reflektion: När vi jobbar med inlärning, det gäller förstås generellt, måste vi arbeta med att på ett positivt sätt (positivia förstärkningar) höja motivationen hos hunden att utföra det vi vill att den ska göra! "Kopplingsschema": 1. "Vanlig" apportering är förstås grunden 2. Träna skicka till kon 3. Lär hunden gå på riktningssignal 4. Hastigheten: a. Träna delmoment, in med apporten b. Ut till konen c. Från konen till apporten d. Riktningssignal - kommando eller kommando/hantecken |