Brukssport inom SBK

Den brukssport inom SBK som vi provat på är spår. Därför kommer här en lånad (från vännen Roger Berg) redogörelse för den disciplinen. Övriga grenar i "brukset" är rapport, sök och skydd. Mer om dem via länkarna nedan.
Så är det ju på det viset att det finns bruksprov för våra andra hundar också, våra salukis. Det heter lure coursing och beskrivs på annan plats på hemsidan.

"Man måste lita på sin hund"

I spårhundsgruppen börjar de flesta sin tävlingskarriär. Efter att ha gått de grundläggande kurserna på en brukshundklubb är det vanligt att de som är tävlingssugna går en spårkurs. Fördelen med detta är att man lär sig att man måste lita på sin hund. Ingen människa som jag känner kan spåra själv.

Spår är för de flesta hundar det som faller sig mest naturligt då mycket av spårarbetet är medfött. I de andra specialmomenten, skydd, sök och rapport måste föraren lägga till en hel del för att momenten skall fungera. Visst är det så att spårhundföraren har en roll i ekipaget, han måste se till att hunden ges tillfälla att utföra sitt spår på ett så bra sätt som möjligt.

Hundar har och används fortfarande i många olika spåruppgifter. De spårar folk och djur, både före och efter de blivit påskjutna. Vid skadeskjutningar är det nu lag på att det måste finnas en viltspårshund tillgänglig. Dessa används även då vilt är inblandat i trafikolyckor och djuret ”avvikit” från platsen.

Redan när valpen är en 8-10 veckor börjar man utvecklingen av dess spårförmåga. Men även innan det har vissa egenskaper befästs när valpen diat sin mamma. När den är nyfödd och blind och nästan döv måste den använda sin näsa för att söka sig till en spene. Den valp som inte gör det självmant hade i naturen dött och i vår vård blir den aldrig en bra spårhund. Vid åtta veckors ålder ger man den möjlighet att kortare sträckor nosa sig fram till sin förare som gömt sig ex. bakom ett träd. Här är det viktigt att man inte visar sig eller ger ljud ifrån sig så att den letar med ögon eller öron. När den väl hittat dig behövs nästan ingen belöning då valpen oftast blir själaglad bara av att se dig. Övningarna ökas i takt med att valpen lyckas att varje gång hitta dig.

Dessa övningar bedrivs alltid i en vind som blåser från hunden mot den personen som gömt sig för att valpen skall jobba i spåret och inte i vinden. Vid ca. fyra månaders ålder bör hunden förses med en spårsele och en lång lina så att den kan kontrolleras och inte rusa iväg i spåret.

Successivt ökas längden och den tid spåret legat så att den vid fem månader klarar av ett spår som är ett par hundra meter och är en kvart gammalt.

Efter hand byts personen i slutet ut mot en rolig leksak som hund och förare leker med när hunden funnit den. Sen ”tappar” den som går ut spåret en sak mitt i spåret och hunden får en lekpaus mitt i spåret innan den släpps på igen. ”Runda” vinklar läggs till så att den får lära sig att vara noggrann med att följa spåret. Nu är det dags för de flesta hundar att tas bort så att de inte ser den som går ut spåret. Vid varje ökning av svårighetsgraden går man tillbaka vad det gäller tid och/eller längd på spåret. Nu är hunden nästan färdig att tävla appellklass med, men först måste man prova ett appellklass spår. Det ser ut så här, tre sträckor om vardera hundra meter, på de två första läggs en pinne av ca. 2x2x10 cm storlek ut. På den tredje läggs en större pinne i slutet. Hunden skall utarbeta spåret i promenadtakt och själv hitta pinnarna. Givetvis får den klapp och beröm när den visat var pinnen ligger.

Nu är det dags att tävla. Jämsides med spårutvecklingen har lydnadsträningen bedrivits så att hunden kan appellklassens moment. I appellklass ser domarna hela spårarbetet och bedömer det och hur hunden markerar sina apporter.                       

Lägre, högre och elitklass tävlar man i när man blivit uppflyttad från föregående klass. Här ökar svårighetsgraden med att spåren blir längre och tiden som spåren legat ökar.

Appellklass 300 meter, tre apporter liggtid ca 20 minuter. Föraren går ut sitt eget spår.

Lägre klass 1 000 meter, sextio minuter och åtta apporter. Föraren får anvisat sig en ruta, 40 x 20 meter och i den går spåret någonstans.

Högre klass 1 200 meter, 75 minuter, åtta apporter och 40 x 30 meter ruta.

Elitklass 1 500 meter, nittio minuter, åtta apporter och 40*40 m ruta.

Tiden som ekipaget har på sig att slutföra spåret på minskar så att tid/m blir kortare.

I lägre, högre och elitklass bedöms bara hur hunden tar upp spåret och hur många pinnar ekipaget har med sig tillbaka.

Nu vet du en del om spårhundar men för att ge din hund optimala möjligheter att utarbeta ett spår krävs det mycket träning och erfarna rådgivare. Vill du se hur det ser ut i praktiken så kontakta brukshundklubben och be och få veta vem du skall vända dig till för att få följa med ut och se detta.

ROGER BERG