Vargspår
Anjas hemsida om mina och andras hundar
Spiken - en fantastisk saluki
skriven av Frida och Anja
Sommaren -96 köpte vi vår första hund, en saluki, och han var mycket efterlängtad. Det första halvåret var en rolig, jobbig och spännande tid. Spännande på det viset att vi aldrig visste hur det skulle se ut hemma efter det att Hunden hade varit ensam en stund. Droppen för Anja var nog när en av Fridas yngre syster ropade:
- Mamma, skynda dig och kom till ditt rum för när du ser vad Hunden har gkort där blir du nog inte glad.
Nä glad var nog inte det ord som beskriver Anjas sinnesstämning när hon såg hur det såg ut. Där fanns långa och små tapetbitar i sängen (de satt på väggen när vi gick hemifrån). Väggen hade fått hål och madrasens skumgummi fanns utspridd i hela rummet.
Vi pratade med vår uppfödare som kom med förslaget att om vi ville kunde vi få låna en "äldre" tik, 3,5 år, som sällskap och vägvisare åt Hunden. Fungerade det för oss och för hundarna så kunde hon få stanna hos oss, om vi ville det.
I mars -97 kom Spiken, ja hon hette egentligen Volantes Xanadu, en mörk skönhet som genast tog hemmet i besittning. Vi fick också veta att Spiken inte hittar på några dumheter men att hon kunde öppna dörrar och skratta.
Våra grannar tyckte at det var en rolig och annorlunda hund vi hade skaffat, vi förstod inte alls vad de menade med rolig förrän de berättade att när vi inte var hemma så stod hon på köksbordet och spanade. Tack och lov så lärde sig inte Hunden det!
Anja gick på brukshundklubben med Hunden. Det var först en valpkurs och sedan var det någon lydnadskurs. Vi barn fick ofta vara publik när de skulle visa vad de hade lärt sig (eller skulle lära sig). Det var mycket sitt, ligg, hit och stanna. Frida blev lite sugen på att se om inte Spiken kunde lära sig ett och annat. De började med sitt och det var inga större problem, tänk vad en korvbit kan göra mycket. Ligg, på Spikens vis var lika med att gliiiida ner från sittande till läggande gick också bra. Det som var lättast att lära henne var att hon inte fick gå ut eller in genom ytterdörren eller att hoppa ut från bilen innan vi hade sagt "var så god".
Nästa sak som vi ville lära henne var att komma till oss på ordet "hit". Vår uppfödare hade sagt att hon inte var en rymmare men påmint oss om att hon var en jakthund.
Så, med en påse fylld med korv, åkte vi ner till stranden. Vi gav henne lite ur korvpåsen och sedan släppte vi henne. Det gick bra för hon höll sig nära oss och kom varje gång vi kallade på henne men så bestämde hon sig för att utforska dynerna och försvann bakom dem. Vi ropade och kallade på henne allt mer oroliga och rätt vad det var så stod högst uppe på en sanddyn och tittade ner på oss. Det såg precis ut som hon tänkte: "Vad skriker ni för? Jag vet ju precis var ni är." Frida började att träna vacker tass istället. Fast vi hade inte gett upp om att få henne till att komma när vi ropade på henne. Så nästa gång vi skulle träna inkallning blev det på en inhägnad idrottsplan. Anja höll henne och Frida sprang ifrån henne samtidigt som hon kallade på Spiken. När Anja släppte henne sprang hon kanske fem steg i Fridas riktning men sedan stannade hon och började istället nosa på marken. Fortsätt och spring, ropade Anja, hon och Hunden hade visst tränat så nere på brukshundklubben. Rätt som det var satte Spiken fart. nu kommer hon, ropade Anja, och nog kom hon alltid. Hon höll nog en hastighet på runt 40 km/h när hon drog om Frida och vidare genom ett hål i inhägnaden och ut på den närliggande åkern. Där ser vi hur hon voltar men reser sig snabbt och springer vidare rakt in i ett busksnår där hon fastnar. Vi hjälper henne att komma loss men först efter att vi har kopplat henne för det som fick henne att springa så fort var inte Fridas förtjänst utan en katt!!
Ja, det blev sista gången som vi tränade inkallning på det viset med Spiken.
Spiken var en underbar och mycket speciell hund. Det finns de som hävdar att hundar inte kan känna sig till exempel förorättade men Spiken var nu ingen hund hon var en SALUKI, så hon kunde det. Det visade hon tydligt den gången Anja tog henne på bar gärning när hon stod på köksbordet. Efter det att Spiken blivit nerschasad och tillrättavisad, tittade hon länge på Anja, gick därifrån med huvudet högt och en stolt kroppshållning. Resten av den dagen hälsade Spiken glatt och vänligt på alla i familjen utom på Anja. När hon kom stirrade Spiken bara på henne och höll svansen stilla.
Spiken var en saluki som mycket väl visste sitt eget värde och ibland kunde hon göra saker för oss, så att vi blev glada över vår egen utlärningsförmåga, men bara om belöningen var den rätta!
skriven av Frida och Anja
Sommaren -96 köpte vi vår första hund, en saluki, och han var mycket efterlängtad. Det första halvåret var en rolig, jobbig och spännande tid. Spännande på det viset att vi aldrig visste hur det skulle se ut hemma efter det att Hunden hade varit ensam en stund. Droppen för Anja var nog när en av Fridas yngre syster ropade:
- Mamma, skynda dig och kom till ditt rum för när du ser vad Hunden har gkort där blir du nog inte glad.
Nä glad var nog inte det ord som beskriver Anjas sinnesstämning när hon såg hur det såg ut. Där fanns långa och små tapetbitar i sängen (de satt på väggen när vi gick hemifrån). Väggen hade fått hål och madrasens skumgummi fanns utspridd i hela rummet.
Vi pratade med vår uppfödare som kom med förslaget att om vi ville kunde vi få låna en "äldre" tik, 3,5 år, som sällskap och vägvisare åt Hunden. Fungerade det för oss och för hundarna så kunde hon få stanna hos oss, om vi ville det.
I mars -97 kom Spiken, ja hon hette egentligen Volantes Xanadu, en mörk skönhet som genast tog hemmet i besittning. Vi fick också veta att Spiken inte hittar på några dumheter men att hon kunde öppna dörrar och skratta.
Våra grannar tyckte at det var en rolig och annorlunda hund vi hade skaffat, vi förstod inte alls vad de menade med rolig förrän de berättade att när vi inte var hemma så stod hon på köksbordet och spanade. Tack och lov så lärde sig inte Hunden det!
Anja gick på brukshundklubben med Hunden. Det var först en valpkurs och sedan var det någon lydnadskurs. Vi barn fick ofta vara publik när de skulle visa vad de hade lärt sig (eller skulle lära sig). Det var mycket sitt, ligg, hit och stanna. Frida blev lite sugen på att se om inte Spiken kunde lära sig ett och annat. De började med sitt och det var inga större problem, tänk vad en korvbit kan göra mycket. Ligg, på Spikens vis var lika med att gliiiida ner från sittande till läggande gick också bra. Det som var lättast att lära henne var att hon inte fick gå ut eller in genom ytterdörren eller att hoppa ut från bilen innan vi hade sagt "var så god".
Nästa sak som vi ville lära henne var att komma till oss på ordet "hit". Vår uppfödare hade sagt att hon inte var en rymmare men påmint oss om att hon var en jakthund.
Så, med en påse fylld med korv, åkte vi ner till stranden. Vi gav henne lite ur korvpåsen och sedan släppte vi henne. Det gick bra för hon höll sig nära oss och kom varje gång vi kallade på henne men så bestämde hon sig för att utforska dynerna och försvann bakom dem. Vi ropade och kallade på henne allt mer oroliga och rätt vad det var så stod högst uppe på en sanddyn och tittade ner på oss. Det såg precis ut som hon tänkte: "Vad skriker ni för? Jag vet ju precis var ni är." Frida började att träna vacker tass istället. Fast vi hade inte gett upp om att få henne till att komma när vi ropade på henne. Så nästa gång vi skulle träna inkallning blev det på en inhägnad idrottsplan. Anja höll henne och Frida sprang ifrån henne samtidigt som hon kallade på Spiken. När Anja släppte henne sprang hon kanske fem steg i Fridas riktning men sedan stannade hon och började istället nosa på marken. Fortsätt och spring, ropade Anja, hon och Hunden hade visst tränat så nere på brukshundklubben. Rätt som det var satte Spiken fart. nu kommer hon, ropade Anja, och nog kom hon alltid. Hon höll nog en hastighet på runt 40 km/h när hon drog om Frida och vidare genom ett hål i inhägnaden och ut på den närliggande åkern. Där ser vi hur hon voltar men reser sig snabbt och springer vidare rakt in i ett busksnår där hon fastnar. Vi hjälper henne att komma loss men först efter att vi har kopplat henne för det som fick henne att springa så fort var inte Fridas förtjänst utan en katt!!
Ja, det blev sista gången som vi tränade inkallning på det viset med Spiken.
Spiken var en underbar och mycket speciell hund. Det finns de som hävdar att hundar inte kan känna sig till exempel förorättade men Spiken var nu ingen hund hon var en SALUKI, så hon kunde det. Det visade hon tydligt den gången Anja tog henne på bar gärning när hon stod på köksbordet. Efter det att Spiken blivit nerschasad och tillrättavisad, tittade hon länge på Anja, gick därifrån med huvudet högt och en stolt kroppshållning. Resten av den dagen hälsade Spiken glatt och vänligt på alla i familjen utom på Anja. När hon kom stirrade Spiken bara på henne och höll svansen stilla.
Spiken var en saluki som mycket väl visste sitt eget värde och ibland kunde hon göra saker för oss, så att vi blev glada över vår egen utlärningsförmåga, men bara om belöningen var den rätta!